Performance: När ingen lyssnar

Video

Idag gjorde vi ännu ett performance, denna gången mitt i skogen. Syftet var att beskriva känslan när ingen lyssnar på en fast än man har hundra olika viktiga grejer att säga. Ibland kan det kännas som att skrika rakt ut i en tom skog, fast än man står inför 100 personer.
Vi använde den röda tråden (som tyvärr inte syns så väl på filmen) för att visa hur det kan kännas att vara instängd i sina tankar.

Medverkande i filmen: Lisa Norgren, Einar Thorén och Simone Norberg

Annonser

Den första slutprodukten: resultat och känsla efter vernissagen

Efter nästan ett år av snack om den där utställningen i februari (som kändes otroligt avlägsen) så var det till slut dags. Hanna och Einar hade tillsammans med Monique gjort den första skissen av vår performance och jag minns när de visade upp vad de hade kommit på. De såg osäkra ut och verkade tänka ”Är detta verkligen bra?”. Jag minns att jag var i exakt rätt stämning den där decemberdagen och njöt av att tänka på underliggande budskap och trådar som klipptes i samtidskonstens anda.

Sen då? Jag måste erkänna att jag inte riktigt kände samma sorts entusiasm när det väl drog ihop sig. Dagen före vernissagen ville magen vända sig ut och in, och timmarna före vår performance vill jag knappt prata om. Jag och Hanna möttes upp och panikpratade om allt som kunde gå fel, hur jobbigt allt var och att vi nästan ångrade att vi hade medverkat från början. Samtidigt var vi båda bestämda. Vi skulle göra detta. Det är värt det, det måste det vara.

Och det var värt det. Hanna har i sitt inlägg här nedan beskrivit hur allt gick till (100 människor inlindade i röd tråd; vi som klättrar runt i spindelnätet av garn, utdelandet av lappar med citat från filmerna som visades på Konsthalllen. Problematiken med att alla fortsatte prata om annat medan vi började läsa upp våra citat; problematiken med att Hanna tejpade fel fast det inte gjorde något), 

Känslan var det konstigaste, bästa, värsta, häftigaste. Performance, det är så här det går till alltså. Det är detta som gör att så många utsätter sig för det. Jag pratar om kicken; den som påminner om en favoritlåt eller en fallskärmshoppning. Som att säga att man är kär i någon. Man dör. Känslan efteråt när alla applåderade (vänners vänner med snälla ögon och brie-kex i händerna som sa: Fan vad bra det gick!) och alla röda trådstumpar som låg kvar på Konsthallens stora golv. Detta kan jag nog göra igen.

//Simone Norberg

Bild