Idag gjorde vi ännu ett performance, denna gången mitt i skogen. Syftet var att beskriva känslan när ingen lyssnar på en fast än man har hundra olika viktiga grejer att säga. Ibland kan det kännas som att skrika rakt ut i en tom skog, fast än man står inför 100 personer.
Vi använde den röda tråden (som tyvärr inte syns så väl på filmen) för att visa hur det kan kännas att vara instängd i sina tankar.
Medverkande i filmen: Lisa Norgren, Einar Thorén och Simone Norberg
Detta är Lisas film som gjordes i sammarbete med en videokonstnär.
Detta är simones film som gjordes i sammarbete med en videokonstnär.
Detta är Einars film som gjordes i samarbete med en videokonstnär.
Här repar vi för det stundande performancet. Vid det faktiska performancet svek tyvärr tekniken, då inga filmfiler finns kvar att visa. vi jobbar på att ta fram någon form av dokumentation från tillfället.
Den här filmen gjorde Hanna på höstlovet i samarbete med en videokonstnär. Den handlar om vad som är viktigt, ett tvång, vad man älskar och hatar.
Efter nästan ett år av snack om den där utställningen i februari (som kändes otroligt avlägsen) så var det till slut dags. Hanna och Einar hade tillsammans med Monique gjort den första skissen av vår performance och jag minns när de visade upp vad de hade kommit på. De såg osäkra ut och verkade tänka ”Är detta verkligen bra?”. Jag minns att jag var i exakt rätt stämning den där decemberdagen och njöt av att tänka på underliggande budskap och trådar som klipptes i samtidskonstens anda.
Sen då? Jag måste erkänna att jag inte riktigt kände samma sorts entusiasm när det väl drog ihop sig. Dagen före vernissagen ville magen vända sig ut och in, och timmarna före vår performance vill jag knappt prata om. Jag och Hanna möttes upp och panikpratade om allt som kunde gå fel, hur jobbigt allt var och att vi nästan ångrade att vi hade medverkat från början. Samtidigt var vi båda bestämda. Vi skulle göra detta. Det är värt det, det måste det vara.
Och det var värt det. Hanna har i sitt inlägg här nedan beskrivit hur allt gick till (100 människor inlindade i röd tråd; vi som klättrar runt i spindelnätet av garn, utdelandet av lappar med citat från filmerna som visades på Konsthalllen. Problematiken med att alla fortsatte prata om annat medan vi började läsa upp våra citat; problematiken med att Hanna tejpade fel fast det inte gjorde något),
Känslan var det konstigaste, bästa, värsta, häftigaste. Performance, det är så här det går till alltså. Det är detta som gör att så många utsätter sig för det. Jag pratar om kicken; den som påminner om en favoritlåt eller en fallskärmshoppning. Som att säga att man är kär i någon. Man dör. Känslan efteråt när alla applåderade (vänners vänner med snälla ögon och brie-kex i händerna som sa: Fan vad bra det gick!) och alla röda trådstumpar som låg kvar på Konsthallens stora golv. Detta kan jag nog göra igen.
//Simone Norberg
I februari hade Monique vernissage på Konsthallen till för sin utställning som skulle visas till och med den 2 mars. Vi hade blivit tillbedda att göra en performance efter talen på vernissagen som tog upp temat vi arbetat fram tillsammans, ”förtroende”.
Innan kände jag mig smått illamående och ville bara ha det överstökat. Det var som att hela gruppen var på spänn och att tusen saker kunde gå fel. Talen hörde jag knappt något utav, jag gick bara genom i mitt huvud vad vi skulle göra, vad som kunde gå fel och åtgärder. Det var tur att Monique hade frågat oss några dagar innan om vi ville höra talet hon skulle ge, för ärligt talat kunde jag inte alls fokusera på det.
I efterhand har jag fått höra att folk tyckte att talet var väldigt fint och att de mindes bäst bilden Monique målade upp med ord; hon själv som hundraåring i en kitchig lägenhet med högt i tak. Det jag själv minns var att jag tyckte att Moniques tal var en fin kontrast till det första som hölls om aktivism och kollektivt ansvar. Det var mer personligt.
Vi som skulle göra performancen direkt efter talen står i en liten klunga. Var är saxarna?! Men nu går alla ut HUR gör vi?! Jag ville dra mig ur, fly från platsen och aldrig kolla i dem andras ögon igen. Men klockan tickade på och plötsligt stod vi alla där och virade in människor i röd tråd. Händerna skakade och att ta ögonkontakt var svårare än jag trodde. Tejpade den gul-svarta tejpen lite fel men fick höra i efterhand att det inte var någon som märkte, skönt. Stunden kommer då vi ska läsa upp lapparna med olika citat från filmintervjuerna, men ingen hör. Alla fortsätter att prata.
Rosalie försöker skrika så högt hon kan vad som står på hennes lapp. Jag blir stressad för ingen hör. Min pappa och jag får ögonkontakt, han är invirad i garnet. Jag mimar till honom, läs. Under tjugo helt knäpptysta sekunder känns det som att det är det häftigaste jag har varit med om. Alla står helt stilla och lyssnar på varandras lappar tills det blir som att alla börjar läsa citaten till dem i sin närhet och det blir ett tryggt sorl. Jag minns starkt en man och en kvinna som läser sina lappar till varandra, väldigt intensivt, det är som att de inte kan höra vad någon annan säger. Vi klipper upp garnet och de invirade människorna tar varsamt av sig garnresterna från sina kläder.
Det är slut, klart, finito.
Jag vet inte om jag känner adrenalin men jag vet att jag går fram till några kompisar och mottar kramar. Det kändes häftigt.
Några veckor efter händelsen slår det mig att jag lämnade performancen där. Att jag inte tänkt på den så mycket i efterhand utan att det var som en stund som skulle vara där och då. Jag vill inte rota med ord i hur jag känner i efterhand, jag vill bara minnas känslan jag har med mig. För jag vill föralltid minnas känslan och inte orden jag valde att beskriva den med.
/Hanna
Idag blev vi inte fler än två personer, förkylningar och läxor ter sig hindra de andra från att komma hit.
Ursprungligen var tanken att vi skulle välja vilka saker vi skulle säga på vårt megafon-perfomence samt att vi skulle gå igenom det performence med garnet och tejpen en gång till.
Istället jobbar vi lite på saker som vi tänkt göra, men inte riktigt gjort. Inte klart i alla fall. Monique skulle välja lite bland våra bilder, jag har lite frågor som jag hade tänkt besvara, och det gör jag medan jag smaskar på donuts och dricker te.
Mina tankar om våra performence och hela projektet berör flera politiska frågor, det är mer av en regel än undantag. Jag är nog ganska ensam om att vara så inriktad på en sak. Men det handlar just om saker som inte syns och inte pratas om, som jämt tystas ner. Hur myndigheter, skola och vård undviker att hjälpa gamla och unga.
//Rosalie Götborg
Idag pratade vi om utställningen/performancet på Konsthallen samt visade upp våra idéer. Hanna och Einar pratade vad de hade kommit fram till förra gången och var väldigt hemlighetsfulla. Sedan visade de vad de hade kommit fram till och jag, Simone och Rosali var med och deltog. Vi kallade dem rödatråden, lappar och tejp på ett ungefär. Efter reflekterade vi över dem och vad ville förbättra/ha med/ha inte med/ eller nya grejer.
Vi pratade också om vår egen utställning och om balkong performancet samt försökte på frågor vi vill ställa till våra vänner.
// LISA
Vad innebär det att vara ung idag 