I februari hade Monique vernissage på Konsthallen till för sin utställning som skulle visas till och med den 2 mars. Vi hade blivit tillbedda att göra en performance efter talen på vernissagen som tog upp temat vi arbetat fram tillsammans, ”förtroende”.
Innan kände jag mig smått illamående och ville bara ha det överstökat. Det var som att hela gruppen var på spänn och att tusen saker kunde gå fel. Talen hörde jag knappt något utav, jag gick bara genom i mitt huvud vad vi skulle göra, vad som kunde gå fel och åtgärder. Det var tur att Monique hade frågat oss några dagar innan om vi ville höra talet hon skulle ge, för ärligt talat kunde jag inte alls fokusera på det.
I efterhand har jag fått höra att folk tyckte att talet var väldigt fint och att de mindes bäst bilden Monique målade upp med ord; hon själv som hundraåring i en kitchig lägenhet med högt i tak. Det jag själv minns var att jag tyckte att Moniques tal var en fin kontrast till det första som hölls om aktivism och kollektivt ansvar. Det var mer personligt.
Vi som skulle göra performancen direkt efter talen står i en liten klunga. Var är saxarna?! Men nu går alla ut HUR gör vi?! Jag ville dra mig ur, fly från platsen och aldrig kolla i dem andras ögon igen. Men klockan tickade på och plötsligt stod vi alla där och virade in människor i röd tråd. Händerna skakade och att ta ögonkontakt var svårare än jag trodde. Tejpade den gul-svarta tejpen lite fel men fick höra i efterhand att det inte var någon som märkte, skönt. Stunden kommer då vi ska läsa upp lapparna med olika citat från filmintervjuerna, men ingen hör. Alla fortsätter att prata.
Rosalie försöker skrika så högt hon kan vad som står på hennes lapp. Jag blir stressad för ingen hör. Min pappa och jag får ögonkontakt, han är invirad i garnet. Jag mimar till honom, läs. Under tjugo helt knäpptysta sekunder känns det som att det är det häftigaste jag har varit med om. Alla står helt stilla och lyssnar på varandras lappar tills det blir som att alla börjar läsa citaten till dem i sin närhet och det blir ett tryggt sorl. Jag minns starkt en man och en kvinna som läser sina lappar till varandra, väldigt intensivt, det är som att de inte kan höra vad någon annan säger. Vi klipper upp garnet och de invirade människorna tar varsamt av sig garnresterna från sina kläder.
Det är slut, klart, finito.
Jag vet inte om jag känner adrenalin men jag vet att jag går fram till några kompisar och mottar kramar. Det kändes häftigt.
Några veckor efter händelsen slår det mig att jag lämnade performancen där. Att jag inte tänkt på den så mycket i efterhand utan att det var som en stund som skulle vara där och då. Jag vill inte rota med ord i hur jag känner i efterhand, jag vill bara minnas känslan jag har med mig. För jag vill föralltid minnas känslan och inte orden jag valde att beskriva den med.
/Hanna
Vad innebär det att vara ung idag 